And in this corner weighin in at 850 pounds, Guns N' Roses.
Guns N' Roses.
Dom är den största anledningen till att jag hade gett upp mitt liv för att transporteras tillbaka till det sena 80s. Jag kan endast tänka mig hur det skulle kännas att stå och trängas med tusentals personer och skrika sig hes till Double talkin' jive och skita i att man bränner sig på tändaren man har i luften medan Slash spelar första solot i November Rain. Wow, det hade varit mäktigt.
Det här bandet passar till allt. Det finns en låt till varma sommardagar då man bara vill ligga ner i gräset och kedjeröka. Det finns en låt som passar till dimmiga utekvällar med ölflaskor. Det finns en låt som passar till när man är lycklig, glad, apatisk, deprimerad, förbannad, neutral. Herregud, jag blir fan genuint lycklig av att bara tänka på dom. På alla gitarriff, varje melodi, alla trumslag, Axl Roses stämma som passar till både lugnt och till galet. Jag önskar att varje originalbandmedlem kunde samlas och fara ut på en världsturné. Det är ett band jag skulle gå över eld och vatten för. Om jag inte har råd? Skitsamma. Jag säljer min dator. Jag säljer min systemkamera. Jag hade troligtvis sålt min själ till Djävulen för att få se det riktiga Guns N' Roses uppträda.
Det här bandet är rockhistorians största rockband. Efter Guns N' Roses var alla andra ganska bleka och tråkiga i jämförelse. Jag älskar dom. Dyrkar dom. Skulle be till dom om det var möjligt. Offra en Jack Daniels varje söndag. Tänka sig att det finns vissa som säger att detta är Djävulens musik. Stackars små tragiska människor som aldrig får uppleva det jag och hundratusentals andra människor gör. Och om det nu skulle vara så att Guns N' Roses är Djävulens musik - måste jag säga att Djävulen har mycket bra musiksmak. Om Guns N' Roses hade varit en religion hade jag varit fundamentalist.
2009-11-27 @ 01:16:31
