Buggers - I fucking hate you.
Jag hatar snor.
Jag snöt mig nyss och i vanlig ordning hamnade det lite på snedden. Ja, jag är en väl en dålig snytare helt enkelt. Men iallafall. Som vanligt hamnade det utanför och som vanligt står jag i 5 minuter och försöker att inte kräkas. Jag står där på toaletten med papper i högsta hugg och har extrema kväljningar. Jag klarar inte av det. Snor är min värsta fiende.
Jag tror min fobi för snor skapades den gången jag drog in snor och det hamnade en bugger längst bak på tungan som jag var tvungen att spotta ut. Detta hände när jag var liten. Sedan dess klarar inte jag av det. Snor är en av anledningarna till att jag inte vill skaffa barn. Den gången P berättade att hans mamma var tvungen att suga ur snoret på honom när han var bebis och sjuk höll jag på att dö inombords. Jag lovade mig själv att aldrig skaffa en unge. För jag hade inte sugit ur snoret. Aldrig i hela mitt liv. Jag hade antagligen tryckt upp en flaska nässpray på ungen och hoppats på det bästa.
Så. Ja. Det var det jag ville berätta. Att jag hatar snor.
Och hår! Det värsta scenariot skulle vara snor och hår samtidigt. Om det är hår i maten vill inte jag äta. Höll på att dö den gången jag och mamma hittade en stor tuss med hår bakom gardinen i håret. Skriker ganska hjälplöst om jag hittar en tuss med långt hår på mig. Även fast det är mitt eget. Vill inte ens snacka om hår i maten. Eller jo, jag har en riktig vidrig historia. Jag satt och åt en limpskiva med räkost. Helt plötsligt känner jag hur jag har ett hårstrå i munnen. Så jag pillar ut och det upptäcker att det är ett LÅNGT hårstrå. Jag känner hur det färdas genom min hals och upp genom munnen. Oh bollocks!
Jag har aldrig ätit en limpmacka med räkost sen den tragiska dagen för ett år sedan.
(Fin kontrast i bloggen: först ett allvarligt inlägg om rasism och sedan ett inlägg om snor och hår.)
2010-02-10 @ 00:38:27
