Vänskap.
Det tråkigaste som finns är när en viss vänskap glider längre och längre bort.
Det är ganska oförståeligt för mig - hur en vänskap helt plötsligt kan vara borta eller helt enkelt bara dimmig och nästan försvunnen. Hur någonting som betydde väldigt mycket för en kan vara borta nästa dag. Vad är det som gör att det händer egentligen? Hur kan en nära vän plötsligt bli en bekant? Hur kan en djup och bra vänskap plötsligt bli så kall och diffus att det blir pinsam tystnad i varandras sällskap? Hur kommer det sig att man helt plötsligt inte säger hej längre till människor man var med 24/7 förut? Till människor man delade hemligheter, tankar, skämt och mycket mer med. Det är konstigt och jag önskar att det inte behövde bli på det sättet.
För om man låter vänskapen försvinna nog mycket kan man aldrig komma tillbaka till det som en gång var. Det är bara och kolla på '05. Hur många gånger har man inte sagt att man ska ta tillbaka allting? Att man ska fixa ihop allting och att det ska bli som förut? Tusentals gånger. Det har aldrig hänt och kommer aldrig att hända. 2005 var bara ett mycket fint kapitel i våra liv och jag antar att jag - och alla andra - är inne på nya nu. Klart att man kanske kan läsa om just det kapitlet och minnas, men det kommer aldrig bli som förut. Vilket faktiskt är ganska trist. Under 2005 var jag 15 år gammal och trodde att vardagen skulle se ut sådär föralltid. Att vi alltid skulle sitta på Hertsö Centrum. Att vi föralltid skulla tjuvröka i Ghettot. Att vi föralltid skulle springa från polisen under helgerna och dricka folköl i någons bastu. Men det var ju ganska naiva tankar från en 15 åring. Vad visste jag?
Men med vänskap ska det ju egentligen vara en annan grej.
Jag har haft många bra och fantastiska vänner i mitt liv. Vänner jag trodde att jag skulle ha kvar när jag var 45 år gammal. Många av dom har antigen flyttat, försvunnit eller helt enkelt bara suddats bort. Min f.d. bästa killkompis till exempel. Jag har ingen aning om vad han gör idag. Jag har ingen aning om var han bor. Jag vet knappt hur han ser ut idag. Jag undrar varför det blir så.
Klart att vissa människor kommer och går. Så är det ju alltid. Men jag trodde att vissa skulle stanna föralltid. Tydligen inte. Bästa vänner blir till bekanta och bekanta människor blir till främlingar. Nuförtiden har jag ett par nära vänner. Inte lika många som jag hade när jag var 15-16 år. Då var man bästa vän med hela Luleå. Dom vännerna jag har nu kommer inte försvinna. Hoppas jag. Även fast det är vissa som håller på att tyna bort redan nu. Jag önskar att jag kunde stoppa det - men det går inte. Det är egentligen inte upp till oss att bestämma. Jag har ingen aning vad det är för fikus som sitter och bestämmer det egentligen. Klart att det finns svackor. Man kanske inte umgås på ett par veckor. Men nog många veckor och det är borta. Jag har varit med om det ett x antal gånger. Men vad ska man göra?
Äh, det här är inget deppigt inlägg, om ni trodde det. Jag är faktiskt väldigt glad idag, även fast jag är trött som en gnu. Jag kom bara att tänka på detta. Jag har ingen aning om varför. Jag undrar hur mitt liv hade sett ut idag om vi fortfarande satt fast i 2005 tillsammans på Hertsö Centrum. Jag undrar hur mitt liv hade sett ut om man fortfarande kände 99 % av Luleås ungdomar. I wonder!
2010-01-07 @ 23:08:23
